Charlotte

Åh, valparna har kommit och jag hade kunnat välja och vraka mellan 6 små tikar. Jag känner mig helt förtvivlad över detta. Som jag längtat i månader och nu blir det inte så.

Just nu har jag synnerligen dåligt samvete. Har inte riktigt tid eller ork med Kola alls. Hinner knappt komma hem innan jag stupar i säng, hinner inte ens med att plugga till omtentor som jag ska göra framöver. Det är helt enkelt väldigt körigt just nu. Dessutom vill ingen ta min morgonfodring i stallet imorgon, så jag måste upp extra tidigt, vid fem kanske. Är faktiskt lite orolig att jag kommer stressa sönder mig om det inte blir någon förändring snart, att jag får en bostad eller kan ta en pluggpaus. Något som bryter mönstret bara. Bor hos Lisa och Jacob inatt, men det kan jag inte göra förevigt.

Jag ber om ett gott råd. För nu vill jag verkligen ha ett. Eller flera. Som jag tidigare sagt har jag skrivit upp mig på valplista, Teo och Sallys valpar som ska komma inom en vecka. Jag måste bestämma mig nu inser jag. Om jag ska ha en eller inte. Den lilla ofödda valp har resulterat i att jag är hemlös, visserligen hos päronen, men jag känner mig ändå hemlös för detta är inte mitt hem längre. Har jag gått igenom en massa jobbigheter för att sedan inte våga ta steget och skaffa mig denna valp? Skulle jag träffa en man har han ju inget val om jag redan har en hund, då är det mig och den han väljer. Jag får heller inte ta hit en valp, för det vägrar far och tänk så får jag ingen bostad tills om nio veckor? Ska jag plötsligt då vara "ful" och ångra mig, kan jag ångra mig och känna att jag lämnar MIN valp? Skulle jag ens klara ut det? Jag har ju varit riktigt kass på att ta hand om mig själv. Eller blir det snarare ännu en sporre till att fortsätta kämpa med min alltigenom dötrista skola?

Problem nummer två kan jag inte ens berätta om, för det plågar mig så fruktansvärt mycket. Jag vet inte hur jag ska attackera det, eller genomlida eller vad jag nu måste. Problem nummer tre än den där ständiga skolan, ett plugg där jag inte riktigt kan förlika mig med tanken på att jobba med sjuka människor. Vill ju inget hellre än att utveckla mina kreativa ådror och kunna vara hemma mer. Gulp.

(Bild lånad från Kennel Cockett)

Jag är i skolväsknöd inom kort, därför önskar jag att någon snällis donerar denna väska till mig.


När donatorn ändå är i farten, kan den här jackan i olivgrönt platsa i min garderob.

Denna dag trodde jag aldrig skulle hända mig. Jag har blivit baktalad av fem vuxna personer, vilket har lett till komplettering för min del och att de totalt förlorat min respekt, samt att jag har aldrig mött en så känslokall lärare förut. Jag har utsatts för vuxenmobbning av personer som är betydligt äldre än mig, och förnedringen är faktiskt ett faktum. Jag har gråtit mycket i mina dagar, men det här verkade aldrig ta slut. Däremot gjorde snytpappret det. Vissa delar av klagomålen stämde, vilket jag höll med om, men min sida av saken var det ingen som lyssnade på. Att delar av uppgifter gjorts vid tidpunkter som inte varit schemalagda och utan att höra av sig till mig, så jag har fått göra en "sammanfattning" av de andras tankar utan att ens veta vad de har präntat ner. Vilket har gjort att jag mått illa och kallsvettats vid seminarier, för risken att säga något fel har varit stor. Vi går inte på högstadiet längre, detta är Lunds Universitet och där beter man sig tydligen såhär. Jag har fått min dom i en partisk domstol, utan en tanke på konsekvenserna av deras handlande. Där fick jag svart på vitt varför jag ogillar grupparbeten och att vistas bland folk.

Förra våren.

Jag får någon sorts knasig uppvaknande känsla. Detta var inte alls vad jag tänkte mig.

Nästan alla julklappar som jag gav var hemmagjorda. Far och Thomas fick bla. flugor. Dessa tre var till Thomas och jag är omåttligt nöjd över resultatet. Här ser man dem dock utan bandet som ska vara runt halsen.

Innan jul bakade jag en saffranskrans, jag har smakat godare.

Usch, jag kan inte sova.

Rund och fin sommaren 2010.



Början av november 2011.

Som jag tidigare sagt har min ponny genomgått fysiska förändringar denna höst. Inte till de bättre. Detta har gjort att jag oroat mig till tusen och vettis har tagit massa prover. De visar bara lite förhöjda muskelvärden (tyder på att han frusit bara) och litelite förändring på något annat. Inget av detta ska påverka hans muskelstatus. Ändå blir han bara mindre och mindre, som en gammal gubbe helt enkelt. Man känner sig som en dålig hästägare som inte kan komma på vart felet ligger, han käkar numera 8 kg hösilage om dagen och lite annat. Han har ju aldrig haft problem atthålla hullet förut. Vettis påpekade att det brukar bli såhär när de passerar 20, men jag vill inte att han ska krympa. Jag känner mig dessutom bara större och större på honom. Jag har börjat ge olja nu, som tillägg och i snart börjar jag med lusernpellets också. Suck, jag orkar inte oroa mig för Sammetskudde.

Är det inte meningen att vi ska vårda våra djur, älska dem, bota deras onda innan det har gått över gränsen? Ridklubben där den här fina, snälla och högt älskade ponnyn finns på tycker inte så. Där handlar allt om pengar och okunskapen är skrämmande. Lilla vita ponnyn slutade hoppa 6 månader efter sin ankomst dit, detta var 2001-2002. Hon hade ont i ryggen och hon var känslig, då pressades hon hårt istället. Jag kan inte säga att det är ett under att hon hållt ihop så länge, för det har hon inte. Hon har haft sadelbesvär, ont i ryggen och andra beklämmande problem. Framförallt, hon har varit uppenbart trött och ledsen. Då kramar man allt ur henne, i hela 10 år och nu finns ingen återvändo. För nu är det slut, för drömponnyn som blev förstörd. Lillasyster har lånat fina tränset av mig för att ta bilder på sin favorit och jag förstår hennes ilska. Detta hade inte behövt hända, om Daffie fått bli privatponny. Hon kunde fått bli mamma och käkat gräs dagarna i ändå, lattjat i skogen som hon älskar. Utan den där sadeln som hon hatade så. Ändå får vi vara glada att hon kommer slippa plågas, nu ska hon spränga fram i full karriär med Azim, Limbo, Frithiof, Mintan, Molly och alla våra andra hästar vi träffat och älskat!