Charlotte

Idag lyckades jag med det omöjliga, att klara uppkörningen (för tredje gången för alla som vill veta). Nu kör jag perfekt. Jag kan till och med backa rakt in i snöhögar och glömma stanna för stoppskyltar. Dessutom är jag sjukt bra på att vara allmänt förbannad, på allt och alla. Jag tror det har med att jag inte tränar ett dugg just nu, bara lite tantgympa i söndags. Men jag har för lite tid just nu. På torsdag ska jag simma med den som inte fattar hintar, och jag kan säga, jag längtar inte.

Fritz

Face the fact jag är en ensamvarg. Jag har varit det någorlunda mycket hela mitt liv. Satt i sandlådan och grävde i ena hörnet som liten, medan alla andra barn satt och gapade i andra. Ju äldre jag blir, desto ensammare känner jag mig faktiskt. Liksom, jag vill inte alltid vara ensam med mitt huvud, med alla konstiga saker jag tänker. Jag vill känna att fler än två personer ringer mig, hör av sig till mig för att de bryr sig och vill träffa mig. En av dem är min syster, den andra är Frida. Helst vill jag inte att det vara så, men sedan länge har jag insett att det nog inte blir bättre. Ju längre tid som går, ju räddare blir jag för att göra bort mig inför folk. Det är jobbigt att prata med andra människor och jag insåg plötsligt hur mycket jag pratade med Kola. Ibland spelar jag upp hela sekvenser när jag diskuterar med tex. Niklas. Det här kan inte fortgå mycket längre, jag kommer bli totalt nuts en dag. Om jag inte redan är det. Och jag hoppas verkligen att någon gammal skithög som struntade i mig när jag mådde som sämst, som vände mig ryggen ska fatta hur illa de behandlade mig. Hur mycket värre allting blev pga det. Men säkert har ni inte ett dugg dåligt samvete. Jag har inte heller varit Guds bästa barn och munnen har glappat rejält ibland, men jag tröttnade på att bli utnyttjad och plötsligt totalt ointressant. Sådär kan ni ser hurdan knäppgök jag har blivit. Jag säger bara, tack gode Gud för att Kola finns. Trots att han också får mig att känna mig som en dålig hästägare då och då.

Snälla vår kom! För jag vill ha fina kläder på mig utan att frysa.

Den här dagen däremot, den har inte varit något vidare. Det började med att jag inte hittade vägverket, förrens typ fem minuter innan jag skulle vara där. Jag och stress är ingen bra kombination, det blir oftast pannkaka. Dessutom kan man ju tycka att det borde finnas vägskyltar, men det tycker inte Lund kommun tydligen. Det gick inget vidare idag där, för jag har inte pluggat ordentligt utan pluggar historia istället. Jag tänkte lätta upp min dag med att rida min lilla ponny. Men han var ett monster idag och ville inte alls som jag ville. Utan han skrek mig i örat typ femhundra gånger på väg ner till ridhuset. Att rida var inga problem, det blev lite rejs med öronen rakt fram. Men när jag skulle gå därifrån var han helt knäpp. Han lyckades trampa på båda mina fötter och samtidigt vrida sig åt ett annat håll för det trillade ner snö från taket och han blev skraj. Så nu har jag en mosad stortå och en blå fot. Suck. Sen släpade han mig hela vägen hem, jag kände mig som en nybörjade eller en tioåring med en ouppfostrad ungponny. Jag är varken nybörjade, tio år och min ponny är definitivt inte ung. Han är bara helt wacko!


Jag har dock varit och hämtat nya Stoff och Stil katalogen, så här ska det planeras vårkläder.

Dagen har varit förhållandevis bra. Jag har varit på mentorsmöte, idag var vi tre stycken, de enda tre tjejerna i hela gruppen. Varför kommer ingen annan? Vi får grymt mycket hjälp och vår mentor är hur bra och snäll som helst. Idag har mestadels första världskriget och mellankrigstiden varit på tapeten, vi har pratat depression och Bismarck, trippeallianser och trippelententer. Jag älskar det. Bara jag vågar ta för mig lite mer är jag i mitt esse. När jag ångar igång och läser roliga saker från Pg's anteckningar är jag nästan ostoppbar. Dessutom har jag ägnat en massa tid åt min gula springare idag, vi har pulsat genom lårdjup snö till ridhuset. Min ridning är ju inte allför seriös, men jag lät stackaren springa av sig lite. Nu ska jag snart plugga lite till, kanske. Eller så går jag och lägger mig, för jag är dödstrött.

För rätt melodi: (ungefär 3-4 minuter in) http://www.youtube.com/watch?v=9xARE9baV34&feature=PlayList&p=F99BD45A8889935D&playnext=1&playnext_from=PL&index=10

Kolla in vallen vi fått!

Jag funderar på om jag har en hjärntumör, eller så ser jag bara väldigt dåligt på mitt högeröga. Ungefär som farfar ser jag ut, går runt med huvudet på sned liksom. Dessutom har jag ont i huvudet. Troligtvis är det ju ögat, men man kan aldrig vara säker. Tur att jag inte är hypokondriker då! Det är konstig snöstorm i Malmö och det gillas inte. Men jag ska nog bege mig ut ändå. Frisk luft är aldrig fel.

Jag är så flyttsugen. Men jag har redan en massa fina påslakan.

Var att läsa 50 sidor av ungefär 250. Jag känner mig lite duktigare än innan, men bara lite. För jag har haft jobbigt msn-samtal med en ung herre och det gör mig deppigare än deppigast. Så jag ska nog sy lite, eller spåna fram nya kläder och tänka på fina tyger. Kanske köpa lite också? Lilla al Mudji frågade om jag inte skulle tröstshoppa tyg. Jo tack, för jag är ju gjorde av pengar.

Jag vill så himla gärna göra fina kläder. Men som någon påpekade "det är ju ändå ingen som velat ha dem hittills". Är det så? Är jag ensam om att tycka jag gör fina saker? Eller är det för tuttinuttigt, funkar inte det? Ska det vara konstigt och coolt. Och inte Foyles war, vår och Mad men? Jag vet inte längre, det bara snurrar och det snurrar fort.

Vissa dagar tror jag att våren är i antågande, särskilt när vårfåglar kvittrar, solen skiner och snön börjar smälta. Sen talar löpsedlarna om för mig att jag har fel. Jag har inte cyklat på evigheternas evighet. Jag vill kunna vara utan att halvt frysa ihjäl. Egentligen hade jag tänkt åka och titta och klämma på lite mer tyg idag, kanske hade något fått följa med mig hem. Men eftersom bussarna till Lund bara går en gång i timmen, måste jag passa dem istället. Så inget tyg idag inte. Fast jag har ju lite som ligger och väntar på mig. Men jag har tex inte svart/vit-randig mudd som jag vill ha, inte grön/vit-randig heller. Men jag har aptyg till apiga mig.

Kylan tär på mig. Det gör även andra saker. Fast jag låtsas som jag jag klarar mig fint, kan jag knappt hålla huvudet över ytan. Jag väntar samtidigt som jag försöker fortsätta med mitt tråkiga liv. Jag försöker förstå, jag försöker vara rak, rakt på sak. Men inte här. Bara där. Vara ärlig, försöka fixa hela den här skiten. Inte blir man klokare med åren, förstår inte hur en pojke tänker. Inte en halvvuxen man för den delen heller. Bara att man måste säga precis hur det är. Annars förstår de inte. Ungefär som ett barn, en häst, en hund eller rent utav en neandertalare. Jag är inte jag riktigt, bara nästan. Det är bara den ständiga oron som klamrar sig fast vid mig, jag vet att jag har misslyckats, men med det här ska jag inte göra det. Jag får inte, för vad blir det kvar av mig då? Inte mycket. Läskig är jag tydligen också.

F ö så har jag stött på Herr Harrison idag. Som det kan gå när man öppnar fel dörr. Fast jag såg bara en skymt, men mer kommer.

Tapetsera mera!